Redan under 1600-talet gjordes fynd av koppar, men med en halt så låg att den ej ansågs värd att bryta. 1733 skaffade sig Henrik Kalmeter brytningsrättigheter då han anade att malmen från Loos kunde innehålla kobolt. Svedjefinnarna som bebodde Loos vid den här tiden blev inte särskilt förtjusta, eftersom de var rädda att åtgången på skog skulle inkräkta på deras skogsbruk, men Kalmeter lyckades trots allt få finnarna att hjälpa till med tömningen av gruvan.
1738 - intensiv och kontinuerlig
brytning
Efter eldandet och sprängandet av berget upptäcktes vismut och i
malmen även kobolt. Malmen exporterades till en början oförädlad till
utlandet men myndigheterna ansåg att det var slöseri både ur enskild
som nationell synpunkt så Kalmeter fick order att anlägga ett
blåfärgsverk på orten.
Industriorten mitt i ödemarken
Blåfärgsverket stod färdigt 1745 och tillsammans med gruvan bildade
detta en betydande anläggning mitt i vildmarken där upp till 17 ton
färgmassa producerades per år. Det kompletterades senare med glasbruket
Sophiendal.
Den blå färg som utvinns ur koboltoxid kallas smalt. Tillverkningen
började troligen i Tyskland under medeltiden.
1751 blev Loos Koboltgruva plötsligt världsberömd då Axel Fredrik Cronstedt upptäckte ett nytt grundämne, metallen nickel. Ett tiotal år senare avtog malmen i gruvorna drastiskt och produktionen av kobolt minskade. Loos Koboltverk gick år 1773 i konkurs och med det var en 40-årig gruvepok över.